Armaita

Nu har jag varit borta lite alltförmycket då varje gång jag känt för att skriva nått så har jag alltid tänkt mig att det blir liiiiite väl för personligt och som om jag bara skulle söka efter uppmärksammhet och det vill jag inte att det ska bli.

Men jag kan iaf skriva Allt (som jag kommer på) om mig =), då det känns lite dumt att inte berätta nått om mig för the world wide webb, fästen jag bara tror att nåra enstaka utav mina vänner kommer bry sig om denna bloggen så finns det nog allt alltid en liten enstaka random person som kanske har lite tråkigt och råkar snubbla in på min blogg :P.

Men iaf...

Jag är 18 år, född -91 men far min var rätt så envis med att jag skulle hoppa över förskolan så det bidde så.
Nu sitter jag här och har äntligen kommit in på Högskolan i Skövde på Speldesign Grafik (woah de blev allt en kortfattad historia).
Själv är jag inte så mycket för spel och kommer kanske trilla in på att arbeta inom film om jag kan, jag har helt enkelt tröttnat på sågott som alla spel, spelar väldigt sällan och när jag gör det blir det oftast Wc3.

Andras välbefinnande är något som alltid går före mitt och det är både gott och ont, tyvärr blir det så att man låter andra prata så mycket om deras problem och försöka lösa dem så att man inte får tid att prata om sina egna problem eller så vill man inte betynga personen något mer. Fast det finns ju även en väldigt god sida, hur folk kan tacka mig om att man är snäll eller att de vet att jag finns där och är en person de kan lita på, det är det som får mig orka vidare med allt och gör mig lyckligare än allt annat.
Ibland undrar man om man är för snäll, och de kanske man är...haha, kolla bara på denna bloggen, skapade ju den för att hjälpa en vän, som inte ens skaffat en egen blogg än. Men haha, de är allt ingen fara, tycker bara detta är en kul tidsfördrift och jag behöver nånstans jag kan skriva av mig.

Med tanke på Bloggens namn "Armaita" så är det just namnet på Ängeln av Sanning, och det länkar ihop med vem jag är, jag kan inte ljuga, visst jag kan försöka o sånt men det är ingen idé för det märks direkt på mig, därför tar jag bara och talar sanning istället. Detta är ett sätt som kan få vissa sura och irriterade på mig men tror ändå att detta väger stor del i att folk finner sig att de kan lita på mig.

Jag är en person som många kan finna tröst i, att de kan prata med mig om detmesta och såsett får man reda på en hel del, men jag vill bara att andra ska må bra.
Tyvärr så blir det mer som om jag kanske blir en person folk pratar problem med och sedan inte bryr sig så mycket om mig. Jag har inte många riktigt nära vänner och trors att jag bryr mig om andra så älskar jag att få vara ensam lite då o då.
Det blir problem för mig att vistas i grupp då jag snabbt kan bli väldigt tyst o mer bara lyssna på andra, får lite svårt att våga prata och när jag gör det kan jag prata väldigt tyst, därför trivs jag bäst när jag bara är med en person i taget.

Är sågott som helt uppväxt utan en far, då han gick bort för ett par år sedan och massa annat men det är en helt annan historia som jag inte klarar av att dra nu, då det hittills bara är en enda jag klarat av att berätta den för.
Jag har därför sågott som blivit uppväxt med mamma och syrran, det är rätt så trevligt och tror det har hjälpt mig att bli så känslig som jag är.
Jag har nästan alltid varit blyg, men kämpar rättså mycket emot det nu, genom att skapa nya kontakter och våga visa mer vem jag är.

Genom hela mitt liv har jag varit hemsökt utav min mage, den har alltid hatat mig och jag har alltid hatat den.
Haha, men iaf...den har gjort ont så länge jag kan minnas, men inte så väldans ont, det var först i 8an som det blommade ut. Jag var hemma nästan hela 8an och fick ig i nästan alla ämnen (tror ja fick g i musik eller vad det var) men med ett läkarintyg så blev det alla g (y).
Sedan dess har jag haft otroligt ont i magen, men har vant mig (någorlunda) med smärtan, det blir fruktansvärt ungefär en gång i veckan då det går så otroligt ont så att jag nästan kan gråta, det är den värsta smärtan jag nånsin fått genomlida och det värsta är att det inte dröjer lång tid innan jag får känna den igen.
Många utav mina vänner verkar inte direkt tro på mig angående denna smärtan och tror att det bara är en undanflykt eller dålig bortförklaring till att inte göra nått (vet inte hur många gånger jag blivit smutskastad pga det), men jag har aldig kunnat förklara för dem eller ens beskriva smärtan.
Jag skulle hellre fått en rejäl pungspark i veckan om inte flera gånger i veckan än att få denna smärtan då en sådan spark verkligen är behagligare.

Men vad mer kan jag skriva? Javisstja, tackvare magen så är jag väldigt spinkig :/ Men går långsmt upp lite i vikt =D eller ja, det går massa upp och sedan en massa ner så det hoppar iaf uppåt sakta men säkert :P
Sedan är jag även rätt så finnig i ansiktet men de vill inte heller bort :( Nästan inget vill funka bra.
Umh, jag är också rätt så lång =)

Oj vad lång allting blev, men ni kan säga te om de är nått mer som är värt att nämna ^^